Det förekommer en hel del segt förankrad, felaktig information om kontinuerlig beståndsvård som skogsbruksmetod; till exempel att kontinuerlig beståndsvård inte är lika bra som kalavverkning, i varje fall inte bättre. Vi frågade sex sakkunniga hur det står till med den saken.
Jaana Bäck, professor i skogens och atmosfärens växelverkan vid Helsingfors universitet, skövlingen av regnskog anses förstöra planetens lungor, men vad är de nordliga barrskogarnas roll i detta sammanhang?
“Ur klimatsynpunkt har markanvändning överallt på jorden betydelse. Globalt sett är markanvändningens andel av växthusgasernas utsläpp ca 10%. Förstörelsen av de tropiska skogarna har ur global synpunkt en massiv inverkan på utsläpp av växthusgaser.
Men globalt har all hantering av skogsekosystem världen över en massiv betydelse med tanke på minskandet av utsläppen.
En tredjedel av världens skogar finns inom den boreala zonen, och vad som görs här, har stor betydelse med tanke på klimatförändringen. Speciellt den av människan använda skogen, dvs ekonomiskogen, är till största delen belägen på den boreala zonen, så vi kan i största grad påverka den.”
Diskussionen kring kol går het i Finland. Råder det konsensus hos forskningssamfundet om de olika skogsbruksmetodernas inverkan på skogarnas kolbindning?
“Man kan inte säga, att det råder konsensus, men det beror på att olika forskare närmar sig frågan ur väldigt olika perspektiv. Om forskningens utgångspunkt är maximering av ekonomiskogens virkesproduktion, strävar man ofta efter att maximera kolbindningen i en snabbväxande trädgeneration, och resultaten tolkas ur detta utgångsläge. Man utgår från, att kolbindningen avstannar i gamla skogar. Det stämmer dock inte; även gammal skog binder kol ända tills träden dör, och speciellt gamla skogar är viktiga som kolförråd.
När utgångspunkten för forskningen är ur klimat- och ekologisk, dvs naturvetenskaplig synpunkt, är den mest väsentliga frågan hur kolbindningens kontinuitet garanteras, och hur det redan bundna kolet hålls borta från atmosfären.
De olika perspektiven ger naturligtvis från varandra avvikande rekommendationer för skogshantering. Ur virkesproduktionssynvinkel ligger tyngdpunkten i maximeringen av trädets tillväxt, och då är rekommendationen naturligtvis att man kan avverka redan rätt unga bestånd, för att unga träd växer snabbare. I praktiken betyder detta ofta stora mängder massaved och kortare omloppstider.
Ur naturvetenskaplig klimatsynpunkt borde man låta träden växa så länge som möjligt, det avverkade virket borde användas i möjligast långlivade produkter och det i marken bundna kolet borde inte släppas tillbaka till atmosfären. Man kan säga, att ju intensivare åtgärder man i skogshanteringen gör, desto mer bunden kol frigörs det till atmosfären.”
En stor del, hälften eller tillochmed två tredjedelar, av det av träden bundna kolet är lagrat inte i trädstammarna utan i marken. Vad händer med detta kolförråd när träden fälls? Påverkar den valda skogshanteringsmetoden markens kollförråd?
“Ja det gör den. Det har vetenskapligt visats, att då träden avlägsnas, börjar det i marken bundna kolet frigöras till atmosfären. Det här beror på att när trädet avlägsnas, sker en förändring i mikrobsammansättningen som finns i skogsmarken. Då trädet lever, finns det en viss sammansättning av mikrober i dess rotsystem, som trädet upprätthåller genom att förse det med kol via sina rötter, och mikroberna binder kolet i markens humuslager. När trädet avlägsnas, förändras mikrobsammansättningen i marken så, att sådana mikrober som söndrar markens humuslager ökar. Då träden avlägsnas, slutar alltså inte endast kolbindningen, utan även den kol, som redan bundits till marken börjar frigöras tillbaka till atmosfären. Skogsmarken blir alltså kolkälla istället för kolsänka. Att samla toppar och kvistar till förbränning ökar också kolutsläppen i detta nu, då det kol som bundits i dem omedelbart frigörs till atmosfären vid förbränning. Om kvistar och toppar lämnas kvar i skogen, tar det flera år för kolet att frigöras då de sakta bryts ner.
Forskningsresultaten stöder den uppfattningen, att vid kontinuerlig beståndsvård, där skogen aldrig kalhuggs, klarar de vid hyggen kvarlämnade träden av att upprätthålla skogsmarkens kolförråd så att marken inte blir en kolutsläppskälla. Samtidigt ökar tillväxten på de kvarlämnade träden då större träd avlägsnas och de yngre får mer utrymme att växa.
Mekanisk störning av skogsmarken påverkar också. De skador som uppstår i skogsmarken i samband med hyggen eller markberedningen före plantering ökar kolutsläppet från skogsmarken till atmosfären.
Efter kalhuggning tar det årtionden före det nya trädbeståndet blir nettokolsänka. Tiden beror på trädarten och platsen; i södra Finland tar det ca 20 år, i norr 40 år eller mera, då träden där växer så mycket långsammare.”
Skogarna binder inte kol om de inte huggs, gamla skogar dör och förvandlas till kolutsläppskällor; dessa påståenden får man kontinuerligt höra vid diskussioner om skogarna som kolsänkor. Stämmer det?
“Nej. Det finns mycket mätningsresultat om skogarnas kolbindning. Enligt de mätningarna fungerar även flera hundra år gammal skog som kolsänka. Så länge trädet står och är vid liv, binder det kol från atmosfären till trädet och skogsmarken. Detta kan man konstatera tillexempel genom att se på trädets årsringar som ökar under hela trädets livstid. Först när trädet dör slutar det att binda kol. Även ett dött träd fungerar som kolförråd i tiotals eller hundratals år, om det inte förs bort från skogen och bränns.
Ett naturligt tillstånd, där skogen förvandlas till kolutsläppskälla, är skogsbrand. Inte heller då dör alla träd i en mångfaldig skog, utan speciellt stora träd överlever och fortsätter att binda kol. En mångfaldig skog förnyas bättre efter skogsbrand än en monoton skog.
Skogsbränder har alltid funnits och de är en del av skogarnas naturliga störningsdynamik. Till följd av klimatförändringen har skogsbränderna ökat globalt och utsläppen från dem är stora. Även skadeinsekter som barkborrar kan förvandla en levande skog till död skog inom loppet av några år, då börjar kol sakta frigöras från de döda träden. Även risken för angrepp av skadeinsekter ökar märkbart med klimatförändringen, men kontinuerlig beståndsvård med träd i olika åldrar samt blandskog med varierande trädslag minskar riskerna för massangrepp.”
//////
Från naturens mångfalds synvinkel
Sini Savilaakso, forstvetare och gästande forskare vid Helsingfors Universitets avdelning för skogsvetenskaper, vad vet man om hur kontinuerlig beståndsvård inverkar på naturens mångfald då man jämför metoden med periodisk skogsodling, dvs. kalhuggandet?
”Då man jämför med skog, som är yngre än 80 år och som odlats periodiskt, gynnar kontinuerlig beståndsvård skogsberoende arters mångfald. Mängden skogsberoende arter är lika stor i över 80-åriga, periodiskt odlade skogar, som i skogar, som odlats kontinuerligt. Men ifall man tar i beaktande alla arter, är artmängden mindre i periodiskt odlad skog jämfört med kontinuerligt odlad skog. Detta resultat baserar sig på en datasyntes, som publicerades i början av året och som erbjuder i nuläget det bästa tillgängliga belägg. Anmärkningsvärt är att enligt den senaste granskningen skiljer sig inte artmängden i kontinuerligt odlade skogar märkbart från artmängden i naturskogar. Man har ännu inte gjort en likadan datasyntes gällande artgemenskapen, men det är under arbete. Man antar att artgemenskapen i naturskogar avviker från artgemenskaper i skogsbruksskogar odlade kontinuerligt. Troligtvis förekommer det fler ovanliga och specialiserade arter i naturskogar. Enligt granskningen ligger t.ex. mängden murken ved i kontinuerligt odlad skog (8-47m3/ha) nära mängden murken ved i naturskogar (17-73m3/ha), emedan mängden murken ved i periodiskt odlad skog är märkbart mindre (4-11m3/ha).”
Sett från naturens mångfalds synvinkel, är det vetenskapliga forskningsresultatet i Finland så starkt att det fungerar som stöd då man gör beslut gällande skogshanteringsmetoder i Finland?
”Ja, det är det.”
Av Finlands 50 000 arter lever ca 20 000 i skogar. Av dessa är över 2200 arter hotade. Ungefär en tredjedel av alla Finlands hotade arter är skogsarter. Vilka hotade arter eller artgrupper gynnas mest av att man övergår till kontinuerlig beståndsvård?
”Datasyntesen ger inte starka statistiska bevis på att någon speciell artgrupp skulle gynnas speciellt. Däremot gynnas arter ur olika artgrupper, som föredrar vissa habitat. Som exempel kan nämnas spindelarter, som föredrar skuggiga habitat och som därmed gynnas av kontinuerlig beståndsvård, jämfört med spindelarter som föredrar ljusa habitat. Många tickor och mossarter gynnas klart av kontinuerlig beståndsvård. Inom alla undersökta artgrupper, gynnas skogsberoende arter klart av kontinuerlig beståndsvård jämfört med periodisk odling. Det behövs ännu mer forskningsresultat gällande några artgrupper, som t.ex. av fåglar och däggdjur, av vilka bara ett fåtal undersökningar var tagna i beaktande i granskningen.”
Kan kontinuerlig beståndsvård ersätta skogsskyddet?
”Nej. Det finns inte tillräckligt med information gällande artgemenskaper i olika skogar. Fastän man inte uppfattat skillnader i artmängden mellan naturskogar och ekonomiskogar med kontinuerlig beståndsvård, förekommer det säkert skillnader i av vilka arter artsammansättningarna består av. Därför ersätter inte ekonomiskogar med kontinuerlig beståndsvård naturskogar. Det bör noteras att jämfört med kalhuggna, periodiskt odlade skogar, förekommer det i medeltal mer arter i naturskogar och då främst skogsberoende arter. I unga, kalhuggna periodiskt odlade skogar höjer arter, som trivs i öppna miljöer, den totala artmängden under de första årtiondena, men efter 50 år, då skogsarterna dominerar, är den totala mängden arter i naturskogar märkbart större.
Då det gäller artbaserad fridlysning, där man skyddar en viss art inom dess förekomstområde, stöder man speciellt fåglar och däggdjur eller skyddar sällsynta förekomster av hotade arter. Allmänt sett skulle skogsberoende arter däremot gynnas av skydd där man tar i beaktande helheter. Enligt försiktighetsprincipen borde alla naturskogar definitivt skyddas.”
